Har kollat runt, och kom fram till att "romanen" passar bäst i det här ämnet.

Jag har alltid haft hanar, tills 2002 då min första tik kom inramlande över mej. Jag fick telefon från uppfödaren om att tiken, Indira, som skulle paras med Ceasar, nu fanns en bit utanför Sundsvall hos en fodervärd. Detta var i Augusti 2002. Jag tyckte väl att det lät bra, då behövdes inte så lång resa när hon skulle paras, då kunde fodervärden komma till mej och dricka kaffe medans hundarna hade sitt lilla roliga. Jag ringde upp fodervärden och berättade vem jag var, och att de skulle höra av sej till mej när hon började löpa. Hade räknat ut att hon skulle börja löpa i December.

I mitten på oktober ringde uppfödaren till mej. Hon berättade att hon hade fått telefon från fodervärden, om att de skulle avliva tiken om hon inte kom och hämtade henne pr. omgående Det var bara problem med henne, hon morrade åt barnen, hon kissade och bajsade inne och var allmänt otrevlig..... Uppfödaren, som då bodde i Norge, hade inte en chans att hämta hunden och undrade om jag kunde ta hem henne tills parningen....Jag var tveksam, eftersom jag själv har småbarn, och ville inte utsätta dom för fara.

Jag pratade med min gubbe och vi vägde för och emot, till sist bestämde vi att vi försöker, hellre det än att avliva en hund som bara var 3 år gammal. Så sagt så gjort, vi hämtade hem tiken och introduserade henne för barnen...i koppel. Mycket förvånande, så lade hon sej ner på golvet och pussade barnen och var hur lycklig som helst när de klappade henne...

Jag ringde till uppfödaren och sa att vi hade hämtat hem henne, och berättade om hur mötet med barnen hade gått......Vi kom överens om att hon skulle vara kvar hos oss tills efter parning. jag hade kontakt med uppfödaren löpande.

Hon blev parad som planerad i December, hon blev dräktig och den 18 februari 2003 nedkom hon med 5 små pyren, efter att de blev tvungen att snitta henne akut. Hon blev jättedålig, och det visade sej när de snittade att Keiko låg på tvären längst ner och spärrade vägen för de andra, och fosterhinnan på tikvalpen som låg längst bak, hade brustit.Vi höll på att förlora både Indira och valparna.

Det var redan bestämt att jag skulle ha en parningsvalp efter Ceasar och Indira, en hane...Keiko..... Så när det började närma sej leverans av valparna, pratade jag om hur vi skulle få hem Keiko...vi kom överens om att uppfödaren skulle köra hit med honom, hon skulle dessutom besöka en eventuell fodervärd åt Indira på vägen upp till mej......Där drog jag öronen åt mej, skulle hon utplasseras igen????

Fodervärden hon hade innan parning, jag och uppfödaren...det är 3 olika hem bara på några månader Det gillade inte jag. Jag fick ett hugskott och frågade varför hon inte kunde ha Indira hemma hos sej...då kom det fram att hon hade haft Indira utplasserad på foder sedan hon var 6 månader gammal.....Hon hade åkt från fodervärd till nästa, jag var...förutom uppfödaren....den 5'te som hade haft henne.....Det brann för mej...

Jag pratade med min man, och berättade hur det låg till, och vi kom överens om att Indira får följa med Keiko hit, och bo här resten av sitt liv. För vi hade inte haft några problem alls med henne när hon var här. Hon älskade barnen, och en enda gång kissade hon inne....då var hon höggravid, 2 veckor kvar, och jag var inte tillräckligt snabb ut på morgonen med henne. Men jag vägrade skriva fodervärdsavtal, utan jag ville köpa lös henne....Jag ville inte att det skulle kunna bli några diskutioner senare om att hon skulle tillbaka till Norge eller att det skulle bli några fler kullar på henne.Eftersom det höll på att gå galet när hon fick första kullen.

Uppfödaren behöll en tikvalp från den kullen....det var Kazzie. När Kazzie var 2,5 år, kom uppfödaren underfund med att hon inte orkade med pälsvården på Beardisen, eftersom hon hade fått fibromyalgi...tror jag det var.....Jag och Anders tyckte att hellre än att även Kazzie ska bli "vandringspokal" så kunde de flytta henne hit först som sist......Det gick uppfödaren med på, men jag vägrade även där låta ta några kullar på henne.....Orkade hon inte med pälsen, så orkade hon knappast med en galen Beardiskull...så så blev det...Vi möttes i stockholm, som blev ungefär halva vägen vardera för oss.

När vi hälsade på Kazzie för första gången, tryckte hon sej upp emot mej och vägrade lämna mej. Hon hoppade in i våran bil, och lade sej längst bak mot sätesryggarna, hon vägrade komma ut när uppfödaren och gubben hennes ville säga hejdå åt henne.

Jag vet inte vad hon har råkat ut för, men hon var rädd för sin egen skugga när vi köpte henne.....Hon vågade inte gå fram till Anders från början, och hon var livrädde för en hoprullade tidning, eller nånting överhuvudtaget som så ut som en käpp elle en hoprullade tidning. Förmodligen har hon fått sej en smäll eller 10... Det tog oss 3-4 månader att få henne att lita på folk igen...särskillt karar....Men nu är hon världens underbaraste, snällaste och lugnaste tik.

Så så gick det till att jag fick tikar....men jag står fortfarande fast vid, att jag inte är någon tikmänniska, det kommer fortfarande att finnas majoriteten av hanar hemma hos mej......Jag kommer inte att köpa en tikvalp, men skulle jag stå inför samma frågeställning igen...så skulle jag inte tveka en sekund att göra om samma sak.....

Tack för din berättelse.
Tyvärr är nog inte din berättelse särskilt unik. Det blir mycket ofta problem med hundar man lämnar ut på foder och många gånger är det den vägen man går när valparna inte får köpare inom en rimlig tid.

Jag har fått tillbaka varenda fodervärdshund minst en gång och använder mig idag av delägarskap i stället.
Fodervärdshundar är "Gratis" och sådant man får utan att betala har ett mindre värde än det man betalar för.

Hur många de fodervärdar är som under första året är väldigt tillmötesgående men som, så fort det blir tal om meriter, parning osv. vänder och slutar hålla kontakt är, vet jag inte.
Hur många gånger som jag har bestämt och anmält till K-prov, MH, utställning osv. och när det varit dags fått besked om att hunden är urfälld, är halt eller att det inte passar att jag hämtar hunden eftersom de ska åka bort dagen innan osv har jag tappat räkningen på.

Att tro att SKK ställer upp och godkänner detta som avtalsbrott är att tro för mycket. Det är bara att vänta ut att fodervärden tröttnar helt på hunden och då har man, i bästa fall, 24 timmar på sig att få hunden därifrån för att undvika att hot som avlivning eller att den lämnas till tredje person sätts i verket.

Jag förstår både dig och den norska uppfödaren.
En anledning till att Kazzie var som hon var när ni hämtade henne kan bero på att uppfödaren helt enkelt inte hade haft den tid en valp/unghund behöver.
Jag har själv det problemet med 3 osålda valpar ur sista kullen som idag har blivit ett år.
Jag hinner inte med, hundarna blir underaktiverade och problem uppstår, inte minst med den sociala biten.

Det är tur att det finns folk som du, som ser till hundens behov och har möjlighet att uppfylla dem.

Nej, jag vet att min historia inte är unik, men vad jag blev så irriterad över var att hon kunde ju ha talat om för mej hur det låg till....Kazzie har aldrig fått den stimulans hon behövde som valp och unghund, och det kom fram efter mångt och mycket att hon hade blivit åsidosatt hela tiden, för uppfödaren fick för sej att hon skulle satsa på Kineser och dvärgpincher istället. Jag sa till henne redan när hon kom hit med Keiko och Indira, att skulle det bli problem, med någon av de andra valparna så fick hon jättegärna höra av sej till mej. Valparna var dock efter Ceasar och Indira som då var i min ägo båda två......Jag hade ställt upp om det blev problem med valparna....Jag tycker att man, även om man bara har hannen, har ett visst ansvar för avkommorna......

All heder åt dig Shaggy
Ja du vad säger man? Tyvärr förekommer nog detta mer än vad man tror eller vill tro..
Vad gäller foderutplaceringar eller faktiskt delägarskap för den delen så tycker jag att det oftast är som bäddat för ev. problem. Har hört så många skräckscenarior det senaste. Tror man måste välja sådana hem med största omsorg och inte minst verkligen se till att man har samma typ av hundsyn och mål för hundarna. Kanske inte alltid det lättaste när "värden" lovar guld och gröna skogar. Handlar väl till syvendes och sist om person kännedom.
Vet inte hur många som jag hört blivit osams just p.g.a. detta och vänskapen falerat. Jättetråkigt. Jag har själv en fantastisk fin kontakt med mina nuvarande tikars uppfödare MEN jag tror ändå inte att jag vill bli fodervärd eller för den delen delägare i hennes hundar. Nog tror jag säkert att vi strävar åt samma mål men blotta tanken att det skulle skära sig, är inte värt det.
Oj vad jag svamlar.... skriver som jag tänker

Tack Essy...

Jag tycker det är bättre att skriva som man tycker, det blir riktigare då....

Nej, jag vill inte ha foderhundar, just för att det kan bli svårt om interesserna går om varandra, och det blir problem. Dessutom, eftersom jag har småbarn och i övrigt en stor familj, så har jag inte alltid möjlighet att flänga land och rike runt med hundarna. Jag brukar göra klart för uppfödaren redan i starten, att vissa gånger kan jag inte följa med på tex en utställning eller en tävling eller vad det nu måtte vara. Godtar uppfödaren det, ja då är det frid och fröjd...Fungerar det inte med uppfödarens planeringar, ja då måste jag tyvärr se mej om efter en annan som även kan tillmötesgå mina behov och krav.

Jag har ingen kontakt längre med Keiko och Kazzies uppfödare, det skar sej ordentligt när det gällde Kazzie. Det blec gruff redan när jag tog Indira. Trolls uppfödare däremot, är en människa som jag mycket väl kan tänka mej ha fortsatt kontakt med, och även köpa in en ny valp så småningom ifrån...trots att det blev som det blev med Troll. Jag gillar hennes hundar, och Eva och jag går mycket bra överens....Det är en sånn uppfödare jag vill ha på de hundar jag köper....

Tack Shaggy, för att du delar med dig och tog dig tid och ork till att skriva. Det är alltid intressant och trevligt att läsa om andras erfarenheter. Jag tror som er andra att det där med fodervärdsavtal kan vara knepigt åt båda håll och jag har väl hört ett och annat under åren.
Jag har själv varit fodervärd åt tikar ett par gånger, men utan större problem. Sedan har jag ju varit fodervärd åt FM också, men det är lite annorlunda och en annan historia.

Sedan kan jag precis som Chripah också ha förståelse för att man som uppfödare inte hinner med att "socialisera" valpar och unghundar som sig bör och att man kanske "oförskyllt" har hamnat i den situationen - kanske för att man har tagit tillbaka foderhundar t ex. Dock önskar ju jag att man då är så förnuftig att man placerar ut en eller ett par hundar.
Det finns ju trots allt många bra hundägare och hem, det gäller bara att hitta dem förstås.

En uppfödare som jag känner använder sig aldrig av fodervärdar, däremot gör hon så att hon kan köpa en valpkull eller två efter en speciell tik. Hon gör alltså upp med köparen redan när hon säljer valpen, om att ev få köpa en valpkull efter tiken om den utvecklas som hon önskar.

Usch Chripah jag vet och du får inte ta det jag skrev som kritik mot dig.
Jag har visserligen inte varit i din situation, men jag har vänner som har varit det, så jag vet att det inte är lätt att hitta det där "rätta" hemmet, om ens något hem alls. Önskar att jag kunde hjälpa dig och bodde jag närmare så skulle du gärna få placera en hos mig till det löser sig, eller någon dyker upp.

Nej, jag tog det inte som kritik mot mig personligen.
Jag ville bara tydliggöra att det är inte så enkelt alla gånger att bli av med valpar som blivit kvar. Just nu går det ju inte ens att GE bort en hund.
Har en valpköpare som jag lovat en ny hund tidigare, men hon tackade NEJ!!!

Naturligtvis ska man tala om vad som har gjorts och inte gjorts med hunden som man lämnar när det gäller brister i socialisering etc.
Däremot så är jag väldigt försiktig när jag ska berätta om div. olater som omplaceringshundar har skaffat sig. De är oftast plats- eller personbundna och ett miljöombyte råder många gånger bot på det.

Bra! Och det sista kan jag verkligen instämma i utifrån egna erfarenheter av att ha tagit omplaceringar.

Heja Shaggy som ställde upp för hundarna.

Det här med fodervärdsavtal är verkligen inte lätt kan jag förstå för uppfödare. Jag har ju haft en hund på foder Sin, som jag senare köpte loss med bibehållen avelsrätt. Den har nu uppfödaren använt upp och Sin är till 100% min för all framtid och evighet. Jag tycker det är skrämmande att folk tar på sig att vara fodervärd och sen inte sköter sig. Jag hade tyvärr inte råd att betala för en valp när det blev dags för mig att skaffa eurasier (jag hade stått på väntelista och under tiden råkat ut för oförutsedda utgifter som åt upp mina besparingar) och fick då erbjudande om att ta Sin på foder vilket kändes helt kanon. Det var ju ögonblicklig kärlek för min del när jag såg honom och jag ville inget hellre än få ta hand om honom och ställa honom framöver. För min del kändes det enormt viktigt att ta hand om honom på bästa sätt och se till så att han fick meriter då han inte var min än. Fast det kanske beror på att jag alltid varit extra rädd om andras saker.

Så kan jag ju skvallra om att det är samma person som har "fostrat" mig en gång för länge sen, och jag försöker hålla stilen

Jo jag tycker att man ska ställa upp för hundarna...det finns väl inte en mer lojal kamrat tex.....Och dessutom, har man tagit på sej ett ansvar, oavsett vad det gäller, sä ska man stå för det.

Och nu råkar jag tycka att även fasten det är uppfödaren som har fullt ansvar för evt. valpkullar, men även jag har ett litet ansvar gentemot dom, det ligger ju i mitt interesse också, att se till att inte min hund, i det här fallet pappan och dels också mamman senare, kommer i vanrykte.

Blir det problem då ställer man upp tycker jag, hundarna har inte bett om att bli avlade eller komma till dej...det är helt och hållet ditt val och ansvar.